Det är lätt att tro att lösningen alltid är att ta bort. Men ibland är problemet inte att det finns för mycket innehåll. Ibland är problemet att innehållet inte fått rätt väg in.
Stora webbplatser växer sällan efter en plan. De växer efter organisationen. Varje avdelning får sin flik, varje projekt sin sida, och efter fem år speglar navigationen hur verksamheten är organiserad snarare än vad besökaren försöker göra.
Det syns på ett tydligt sätt: människor hittar via sök och Google i stället för via menyn. Menyn finns, men ingen litar på den.
Frestelsen blir då att förenkla genom att skära bort. Men det innehållet finns för att någon behöver det. Skär man bort det flyttar man bara problemet.
Vi utgår från vägarna in, inte från sidorna. Vem kommer hit, vad försöker de göra, och vilken information behöver de först?
Vi bygger strukturen så att saker som hör ihop faktiskt hänger ihop. Ett evenemang ska hänga ihop med platsen det äger rum på. Platsen ska hänga ihop med praktisk information. Redaktionellt innehåll ska kännas som en del av upplevelsen, inte som något som råkat hamna vid sidan av.
Vi testar strukturen innan den byggs, med kortsortering eller klickbara prototyper. Det är oändligt mycket billigare att flytta en meny i en prototyp än i produktion.
Och vi ger komplexiteten bättre vägar i stället för färre. En tydligare karta, inte en mindre värld.
Informationsarkitektur handlar om vad som finns och hur det hänger ihop. UX-design handlar om hur det känns att använda. De överlappar, och i praktiken gör vi ofta båda i samma uppdrag.
Nej. Ofta går det att lösa mycket med navigation, ingångar och interna länkar utan att röra själva innehållet.
Vi testar med kortsortering eller klickbara prototyper innan något byggs. Då ser vi var människor letar och var de går vilse — utan att behöva gissa.
Vi sorterar, prioriterar och bygger flöden som människor faktiskt kan följa — utan att göra upplevelsen platt.